Il più grande spettacolo dopo il big bang - det största spektaklet sedan big bang. Så sjunger Jovanotti i den här låten som någon valt att använda som soundtrack till en hyllningsvideo till SS Lazio. Det är en fantastisk låt och en fantastisk video och jag har sett den en miljon gånger av de anledningarna. Nu i kväll tog ännu  en Serie A-säsong slut och jag tänkte att det kunde passa bra att dela med mig av den till er.

Idag är det den första maj och jag fyller år. Jag hade tänk att skriva ett långt och fint blogginlägg om min favoritskiva - No More Shall We Part av Nick Cave and the Bad Seeds - men det har jag inte hunnit med. I stället nöjer jag mig med att lägga upp det här. Ett videoklipp från en konsert i Lyon där Cave och hans band framför Hallelujah från nämnda skiva. Det är inte Leonard Cohens Hallelujah utan en egen låt med egna kvaliteter. Den börjar med en referens till min födelsedag och det har alltid känts lite speciellt för mig. En dag när jag har mer tid kan jag berätta exakt varför No More Shall We Part är världens bästa album. Men för tillfället ber jag dig bara att lyssna.

Och ja, han sjunger “I past a cow and the cow was brown”. Det är inte dåligt. Det är en del av det geniala.

Äntligen Allsvenskan

Nu drar det igång snart. Jag antar att ni har sett alla tecken. Som vanligt började det med att det blev ett nytt år. Sedan följde den långa och ganska läskiga perioden som vi kallar silly season, och när den var över kom försäsongen och stillade den värsta abstinensen. Den senaste veckan har till och med de sedvanliga tidningsbilagorna börjat dyka upp. Då vet man att det är nära.

Allsvenskan är här. Och vi som håller på IFK Göteborg har sett fram emot Allsvenskan 2012 extra länge.

Säsongen 2009 blev en nystart för Blåvitt på flera sätt. Det var första säsongen på nya Gamla Ullevi, första säsongen med Snart Skiner Poseidon och första säsongen som Hysén fick chansen att spela anfallare och började ösa in mål. Ni vet hur det gick. Det blev en nästan perfekt säsong. Tyvärr föll vi på mållinjen.  

Därför skulle 2010 bli revanschens år. ”Mesta mästare” blev till ”nästa mästare” och ingen höjde på ögonbrynen åt det. 2010 skulle guldet helt enkelt hem till Göteborg igen. Alla var överrens. Problemet var bara att laget inte förstärktes. Visserligen var stommen kvar, men ett par spelare i startelvan försvann utan att några tillkom. Laget blev sämre och laget spelade sämre. Till slut hamnade vi på en sjundeplats och besvikelsen var enorm.

Att man inte gjorde några stora förändringar i truppen inför säsongen 2010 var ändå förståeligt. Vi var många som trodde att det vi hade skulle räcka, men tyvärr gjorde det inte det. Att förändringarna uteblev även inför 2011 var däremot överraskande. Vi hade ingen bra målvakt kvar, backlinjen var i tunnaste laget och mittfältet lämnade en hel del övrigt att önska. Ändå körde vi på med samma tränare och samma stomme som även den börjat bli decimerad vid det laget. Det var uppenbart redan innan seriestart att det inte skulle gå bättre än året innan. Och mycket riktigt, när säsongen var över stod vi där med ännu en sjundeplats.

Men till slut kom de äntligen, de nödvändiga förändringarna. Tränare gick och tränare kom. Spelare såldes, lånades ut, sparkades och värvades. Luckor fylldes igen. Det hela har kallats för satsning. Storsatsning. Och nu står vi här. Det är nu det är dags att visa vad vi går för.

På samma sätt som nya Gamla Ullevi gjorde att laget fick en nytändning 2009 tror jag att nya Kamratgården kan fungera i år. Det är en fantastisk anläggning och det måste kännas bra att få ha den som arbetsplats. Kanske framförallt som nyanställd tränare.

Det råder ingen tvekan om att Mikael Stahre har blivit populär bland spelarna. Det har varit tydligt från dag ett. Man hör det på ordvalen. Det är inte bara ”bra” och ”positivt”. Det är ”verkligen bra” och “väldigt positivt”. Alltid. Trivs spelarna så bra som de ger sken av så har Stahre alla möjligheter att lyckas.

Spelarna, ja. Det snackas om Farnerud. Det snackas om Gerzic. De kommer båda att bidra med mycket, men jag är övertygad om att Alvbåge och Wæhler kommer visa sig bli de två viktigaste värvningarna när vi väl är igång. En bra målvakt är ett måste om man ska vinna titlar och vi har inte haft någon sedan Kim Christensen försvann. Nu kan vi äntligen känna trygghet i att ha en stabil keeper där bak. Där bak bör man också ha en rutinerad mittback av landslagsklass. Det har vi fått i Wæhler och därmed lär de två största luckorna bli igenfyllda.

Det här blir inte roligt om jag bara upprepar vad andra redan sagt, så därför drar jag till med det här: Sobralense blir årets flopp. Blåvitts första brasse någonsin lyckades göra allt som brassar är kända för redan innan han spelat sin första träningsmatch. Han kom för sent hem efter semestern, gnällde om pengar och hotade att lämna klubben. Dessutom har både tidigare och nuvarande lagkamrater pekat ut honom som en latmask av gigantiska mått. Det kommer att krävas extraordinära insatser på planen av honom för att kompensera för hans dåliga sidor och jag tror inte att han lyckas med det. Jag ser det som troligare att han går både lagkamraterna och fansen på nerverna och att han representerar en annan klubb inom ett år. Sobralense själv bryr sig nog inte nämnvärt om så skulle bli fallet. Bara han tjänar pengar.

Hur går det till slut då? Vinner vi?

Det är klart att vi vinner.

Och även om vi inte vinner så kan ingen beskylla oss för att inte ha försökt den här gången. Som 2010 och 2011. Den tiden är över nu.

Tankar om Roberto Baggio på hans födelsedag

Någon av alla sportjournalister som jag följer på Twitter skrev ett kort inlägg tidigare idag där fotbollslegenden Roberto Baggio gratulerades på sin 44:e födelsedag. Baggio beskrevs, mycket kortfattat, som en “Juventusstjärna” (journalisten i fråga hade förmodligen en förkärlek till den gamla damen från Turin), ikon och legend. Det slog mig att Baggio för mig är betydligt mer än så. För mig är han faktiskt den störste av alla.

När jag som liten pojke 1994 var på en av mina årliga semestrar i Italien tillsammans med min familj spelades fotbolls-VM i USA och ingen som befann sig i stövellandet den sommaren kunde undgå det. Folk var som tokiga. Den italienska flaggan syntes vart man än vände sig; på balkonger, i takluckorna på bilar, fastknutna på vespor, och inte minst upphängda utanför restauranger som visade landslagets matcher på TV-apparater. Deras azurblåa matchtröja var även den vanligt förekommande, både på landets alla unga killar (jag själv inkluderad) samt hängandes här och var på gator och torg.

I det italienska landslaget fanns det många prof iler som stack ut från mängden. Målvakten Pagliuca var en personlig favorit. Han kysste stolparna för att de skulle hjälpa honom under matchen. Den elegante försvararen Maldini styrde och ställde i backlinjen och speluppläggaren Albertini serverade anfallarna Zola och Signori. Men ingen stack ut lika mycket som Roberto Baggio. Med sin karaktäristiska hästsvans kunde vem som helst känna igen honom på mils avstånd. Dessutom bar han det klassiska tröjnumret tio, som stjärnan i ett lag alltid bör ha, och han var förstås alltid väldigt involverad i lagets offensiva spel. Att en liten sexåring som mig valde ut honom till favoritspelare var alltså kanske inte så konstigt. Men jag tror ändå att jag redan då kände att det var något speciellt med den där Baggio. Något mer än bara det allra mest uppenbara. Jag tyckte mig lik som se en skillnad i hur han sparkade till bollen. Medan de andra spelarna i VM mest verkade chansa när de gjorde det och hoppades att den skulle hamna där de ville så var det som om Roberto Baggio hade kontrollen att kunna få den exakt precis dit den behövde komma, utan att missa med en centimeter. Det fanns liksom inga tveksamheter i tillslaget. Jag minns att jag tänkte att det måste vara häftigt att vara som honom. Tänk vilken känsla att man kan bestämma helt själv vart bollen ska hamna när man sparkar till den, när alla andra bara springer runt och låtsas att de kan det. Jag tänkte att det måste kännas som att ha superkrafter.


Baggio spelade i Juventus på den tiden. Sedan flyttade han till Milan och man fick höra hans namn hemma i Sverige när han gjorde mål mot Blåvitt i Champions League. Efter det bildade han anfallspar i Bologna tillsammans med Kenneth Andersson och efter ytterligare några år minns jag att Baggios namn dök upp i målprotokollet för Inter vecka efter vecka. Till sist hamnade Baggio i Brescia där han skulle komma till att avsluta sin karriär. Där briljerade han med sin teknik även på ålderns höst.

De ögonblick av magi som Roberto Baggios karriär bjöd på väger tyngre än den tyngsta tänkbara medaljen i världen och betyder mer för oss beundrare än vad de största titlarna någonsin kan betyda. Baggio är värd både böcker och långfilmer om sitt liv, men just nu nöjer jag mig med att säga att jag känner mig lyckligt lottad som har fått uppleva stora delar av hans karriär från TV-soffan och att fotbollsvärlden fortfarande känns lite fattigare sedan han lagt skorna på hyllan.

Grazie Roberto.

Två YouTube-klipp med det bästa från Baggios karriär: